Jonna Erika Jansson, sjutton år, är inte huvudman för något bolag, äger inga fordon och har inget telefonnummer registrerat. Det finns inga personkopplingar, civilstatus är ogift och födelsedagen är den fjortonde juli, om tvåhundra sextio tre dagar.

Då kommer underhållet från pappa sluta komma.

Han är inte försörjningsskyldig efter min artonårsdag eftersom jag har hoppat av gymnasiet. Det tog jag reda på en dag när jag läste nästan varenda länk som fanns på Försäkringskassans hemsida, men jag har inte vågat säga någonting till Märta.

Om tvåhundra sextiotre dagar kommer jag kanske att bli hemlös. Ett soc-fall. ”Outbildad, ung singelkvinna utan familj söker arbete för sin överlevnad. Klarar inte av smuts och bakterier, pratar inte men är en jävel på att skriva sms. OBS! Kanske traumatiserad och psykotisk.”

Hur orkar man hela tiden fortsätta skriva, på manus efter manus, när man gång på gång refuseras? Inte duger, inte passar in tillräckligt bra. Hur orkar man skriva när tvivlet hela tiden finns där? Är de ens någonstans i närheten av bra, meningarna som rinner ur mina fingertoppar genom tangenterna, in i de tomma Word-dokumenten?

***

Jag och Alice står utanför toaletterna och väntar på Roni. Hon har mens och vill att vi ska vakta dörren trots att den är låst. En lärare jag inte kan namnet på går snabbt förbi oss på väg mot lärarrummet med en kaffekopp i handen.

Roni slår upp toalettdörren och ställer sig i dörröppningen. Hon lutar sig fram och tittar ut mot kapprumsöppningen. ”Syns det något?”, frågar hon efter att hon kontrollerat att ingen annan är där, och vänder sig om.

I böckerna om Hedda finns det inget utrymme för att vara finkänslig. Det händer många pinsamma saker, det är jävligt jobbigt att gå i sexan. Hur ska man kunna mäta sig med någon som är så snygg som Alice och är det inte väldigt orättvist att just Roni som inte får använda linnen har så stora bröst? Varför pekar Hedda finger åt Tim helt i onödan och får man verkligen göra slut med någon genom sin kompis?